Än så länge är det här början på min bok. Vill jättegärna ha kommentarer, kritik och förslag på förbättringar!
Solens strålar reflekterade vattenytan så att det glittrade om vågorna där Stenafärjan låg och väntade på nya passagerare. På andra sidan älven tornade Eriksbergs jättelika rödmålade kran upp sig. Det är underbart att vara hemma, tänkte Jessica där hon gick längst kajkanten. Nyexaminerad från högskolan i Borås njöt hon extra mycket av de första sommardagarna hemma i Göteborg. Hon hade saknat staden mycket under studenttiden. Men nu var hon på hemmaplan och förhoppningsvis kunde hon snart välja och vraka mellan olika fastighetsmäklarjobb. Efternamnet Wirén hade en positiv klang i mäklarkretsarna tack vare mamma Evas framgångar i branschen. Även om Jessica alltid hade velat stå på egna ben kunde hon inte förneka att ett sådant försprång var en fördel så här i början av karriären. Målet däremot var självklart att namnet Wirén snarare skulle påminna om henne, Jessica, än hennes än så länge mycket mer framgångsrika mamma.
De tankarna fick hennes fylliga mun att spricka upp i ett stort, soligt leende som inte blev mindre när mobiltelefonen i hennes chokladbruna Mulberryväska började ringa hysteriskt. Just nu var alla samtal bra samtal, vare sig det gällde jobberbjudanden eller kanske en vän som undrade över planerna inför kvällen. Viola blinkade det på displayen. Hon satte in headsetet, tryckte på grön lur och hörde sedan lillasysterns spralliga röst i andra änden. Under tiden i Borås hade Jessica inte haft tid att umgås med sin syster som hon brukade och hon hade missat stora delar av systersonen Rasmus två första år. Nu var nummer två på väg och trots att systern bara var 23 var hon sedan länge fast i Volvo, villa, vovve-tänket. Jessica älskade sin syster men hon hade svårt att förstå hur olika de var. Hon hoppades att det skulle ta lång tid innan hon själv kom in i samma tänk.
Med systern blev det sällan några längre telefonsamtal numera. Rasmus krävde sin mammas fulla uppmärksamhet och efter ett löfte om fika senare under dagen tryckte Jessica på den röda luren på telefonens knappsats och fortsatte promenaden längs kajen i hamnen. Solens strålar smekte ansiktet, det måste vara nära 30 grader i skuggan, tänkte Jessica och slängde en blick på klockan. Halv två tänkte hon förskräckt och skyndade på stegen.
20 minuter senare ringde hon på klockan bredvid den stora, tunga ekporten till huset som förhoppningsvis skulle komma att bli hennes arbetsplats.
"Antonssons fastighetsbyrå," sprakade en röst ur högtalaren. Hon tog ett djupt andetag och tryckte in knappen.
"Jessica Wirén, jag har en intervju med Bengt Antonsson," sa hon och blev förvånad över att rösten trots allt lät som den brukade.
4 kommentarer:
Du efterlyste lite kommentarer så här kommer en från mig:
Först av allt vill jag säga att det är modigt av dig att lägga ut ett romanutkast på bloggen. Men jag tror samtidigt inte att det är en så bra idé om du vill hålla inspirationen uppe. För i samma stund som du låter andra läsa din text så dör den en smula. Det är som att släppa in ljus i kameran. Det sista tror jag att Ivar Lo sade någon gång. Vad jag menar är att mystiken du som författare känner för din text försvinner när du ger den offentlighet. Det är först du känner dig någorlunda klar med dina texter som du ska låta andra läsa dem och lyssna på deras synpunkter. Låter du andra läsa texterna i ett tidigt skede så finns en risk att du anspassar texterna för mycket efter deras åsikter, tror jag.
Jag gillar böcker som börjar med en spännande scen. Då fastnar man och läser vidare. Kanske skulle du kunna slipa lite på inledningen och få till mer dramatik? Din början är kanske lite tam. Bli inte ledsen nu! Som författare måste du lära dig att dina texter inte är dina barn. Du måste kunna lära dig att ta textkritik. De allra flesta författare skriver - och skriver om. Gång på gång. Så om någon framför konstruktiv kritik på dina texter så ska du inte ta åt dig personligen. Lyssna och fundera. Ligger det någonting i vad läsarna har att säga? Kanske gör det det, eller inte.
Hur som helst, din början är - enkelt uttryckt - inte spännande.
Så här skulle en lite mer spännande början kunna se ut:
"Någonting föll från färjan och bröt den blanka vattenytan. Jessica hade sett fallet i ögonvrån och instinktivt vänt sig om för att hinna se att det var en människa som föll. Eller knuffades överbord."
Nu menar jag inte att du ska ha just den öppningen, men jag försöker bara visa en mer spännande öppning som gör att man som läsare vill läsa vidare. Håller du med, eller är jag ute och snurrar?
Det finns ett uttryck som heter "show - don't tell", alltså "visa, berätta inte". Det är en gyllene regel för fattare. Det innebär alltså att du med ord visar att någon är glad istället för att skriva att någon är det. Istället för att skriva "han var jätteglad" så kan man skriva "han skrattade och log nästan hela tiden". Bjud läsarna på bilder istället för att skriva dem på näsan. Du skriver t. ex. "Det är underbart att vara hemma, tänkte J...." Det är att vara övertydlig. Skriv om den där passagen och låt läsarna förstå att Jessica tycker att det är underbart att vara hemma.
Istället för att du ska skriva att hon "saknat staden mycket" skulle du kunna skriva. "Under sin tid i bla bla bla ringde hon sina vänner i Göteborg varje dag bla bla bla." Då förstår man att hon saknar Gbg utan att vara övertydlig.
Okej, det var författarskolan del 1.
Skojar bara!
Lycka till med skrivandet!
Ja, just det! Stephen King har skrivit en mycket bra och inspirerande bok om konsten att skriva. Köp den! Den heter "Att skriva" eller någonting åt det hållet!
Tack så jättemycket för tipsen. Jag har inte tänkt lägga ut så mycket mer än det på bloggen men valde ändå det för att få lite kommentarer och sådär...
Som det känns nu kommer jag skriva om massor med gånger innan jag är nöjd. Har bara skrivit ca 20 sidor än så länge, så jag kommer helt klart att tänka på vad du skrivit.
Hälsningar Johanna
Förresten, är det bättre om boken börjar så här:
När han strök henne varsamt över det blonda håret fick han kämpa emot lusten att sluta händerna kring hennes bräckliga hals och trycka till. Han ville att hon alltid skulle förbli så här lycklig men än var tiden inte inne. Det tände honom något vansinnigt att tänka på vad som väntade. Hon uppfattade snart hans upphetsning och gav honom ett menande ögonkast. Han log tillbaka men tänkte inombords att hon aldrig skulle kunna släcka den upphetsning han kände. Inte i levande tillstånd.
Hade nämligen tänkt ha det stycket efter inledningen men det kanske är bättre tvärtom??
Den öppningen är bättre, men även den kan slipas till. Jag tycker du ska vara sparsam med adjektiv och adverb i en del fall. Stryk "varsamt" och "blonda". Då ser det ut så här: När han strök henne över håret....
Det blir bättre.
Att hon är blond kanske du kan beskriva någon annanstans i texten. Och när man "stryker" någon över håret, ja, då är det liksom "varsamt" per definition.
Samma sak med "något vansinnigt" respektive "menande". Stryk dem och låt läsaren själv dra sina slutsatser. Då ser det ut så här: "Det tände honom att veta vad som väntade." Jag tycker det blir lite för mycket av det goda - lite övertydligt - att skriva "det tände honom något vansinnigt...". Och det där med "menande ögonkast" - kom ihåg den gyllene regeln: show, don't tell!
Skicka en kommentar