Råd till en arbetslös...

Just nu är jag sjuk. Skulle jobbat idag. Suttit i kassan och sett glad ut hur sur och otrevlig kunden än må vara! De e härligt... Nä men seriöst så tror jag att det är ett bra jobb. Det är bra att ha kassavanan och det är bra att kunna handskas med olika typer av människor. Jag är fruktansvärt glad att jag har ett jobb.

En kollega till mig som är typ 23 och har haft det ganska tufft jobbar heltid i affären. Hon berättar att det lönade sig mer att få bidrag än att jobba som hon gör nu. De e skandal!!! Jag avskyr bidrag men förstår att människor blir lata och väljer att inte jobba. Jag tycker absolut att alla jobb borde ha högre status än att vara arbetslös. Att folk inte anstränger sig för att skaffa ett jobb är inte bra alls.. Jag vet hur det kan vara, jag var själv arbetslös några veckor. Men jag försökte på alla sätt, jag kan säga att det inte räcker med att gå till arbetsförmedlingen. Det hjälpte inte mig ett skit. De flesta jobb jag sökte genom dom gav mig inte ens ett svar tillbaka.. dåligt!

Däremot funkar det utmärkt att själv ta kontakt med jobb eller via kontakter (om man har några sånna, annars är det bara att skaffa). Ta tillfället i akt var du än befinner dig. På träningen, hängades i baren ute på krogen, i parken och rastar hunden, på favoritfiket med vännerna. Släng alltid ut frågan om det skulle finnas ett jobb någonstans. Sånt funkar!

Ändå så känner jag att jag aldrig skulle palla att jobba i affär hela livet... herregud jag måste komma någonstans. Jag måste få TÄNKA, utvecklas, ANVÄNDA hjärnan! Det finns vissa på mitt jobb som jobbat där i stort sett hela sitt liv. Jag respekterar det valet men ja kan inte förstå att vissa människor gör det medvetna valet och sedan sitter och klagar på det hela livet. Man får ju välja. Antingen väljer du att plugga i c:a 5 år och skaffar dig en bra och ordentlig utbildning som ger dig ett roligt och välbetalt jobb. Du offrar 5 år på studier och offrar också en hel del tid som skulle kunna tillbringas bland vänner och bekanta. ELLER så jobbar du direkt efter gymnasiet eller t.o.m grundskolan, kommer ingen vart i livet. Behåller din urusla lön men har mycket tid över till annat. Det är DITT val och när det sedan är gjort kan man inte klaga. Men tänk på att det aldrig är för sent att lära sig. Det går alldeles utmärkt att utbilda sig till biolog när man är över 40. Fråga min svärmor!

Ha en trevlig dag!

Första gången

Det är första gången jag gör det här.. Välkommen till mitt emellan...

Jag har tänkt att det ska handla om en hel del olika saker. T.ex om hur tiden efter gymnasiet blir. Klämd mellan barndomen och vuxenvärlden. Att ta hand om sig själv. Alla saker man vill uppnå; egen lägenhet, bil, jobb, utbildning, familj, fulländad garderob, stort socialt umgänge , resa m.m. Prioriteringar och vad som egentligen blir av. Varför lyckas endel medan andra misslyckas? Om olika svåra val och vägskäl som kommer att påverka hela livet, men gör dom verkligen det? Hur vet man att man har valt rätt och när vet man det?

Jag är mitt emellan så mycket.... när går gränsen, när blir man vuxen, när är man barn? Är det olika i olika sammanhang och vilka är dem i så fall.

Här är några punkter för dig som samlar vuxenpoäng:
* Drick kaffe, utan allt för mycket socker och mjölk - och tyck det är gott.
* Ha körkort.
* Tvätta bilen emellanåt, utan att någon ber dig om det.
* Flytta hemifrån.
* Läs hela tidningen, inte bara sporten och nöjesnyheterna.
* Börja pensionsspara.

Fler punkter lär följa så småningom...

Att jag kommer att lyckas har jag aldrig haft några tvivel om, fram tills idag. I barndomens okomplicerade värld insåg jag inte att det överhuvudtaget skulle kunna uppstå några problem. Då, när man bara kunde krypa upp i mammas knä när man var ledsen eller hålla en kudde framför ögonen om något blev otäckt, förstod man inte mycket av världen. Allting var bekymmerslöst, friktionsfritt och skulle så förbli i evigheters evighet.

Eller, kanske var det bara då man förstod världen på riktigt. Kanske var det bara då man levde fullt ut. Man fattade sina beslut på stående fot, utan någon som helst betänketid. Kanske är det då det blir som allra bäst. Vare sig det handlar om vilken färg man vill ha på spaden i sandlådan eller om man ska leka pantgömme eller kurragömma.

Nja, det är väl inte riktigt sånna problem jag står inför idag. Dagens beslut kräver lite mer eftertanke, nu gäller det att tänka på konsekvenserna. Det är något som absolut inte existerar i en 5-årings hjärna. I barndomens enkla värld finns det inga beslut som skulle kunna förstöra hela min värld. Inga minor att trampa på och i barndomens trädgårdsland har rosenbuskarna inga taggar. Min värld som 19-åring är definitivt inte lika enkel. Det känns som om varje beslut jag tar kan ödelägga allt, varje vägskäl jag står vid är som en stor klump i halsen och vad jag än väljer, väljer jag fel!

Fortsättning lär följa...