Första gången

Det är första gången jag gör det här.. Välkommen till mitt emellan...

Jag har tänkt att det ska handla om en hel del olika saker. T.ex om hur tiden efter gymnasiet blir. Klämd mellan barndomen och vuxenvärlden. Att ta hand om sig själv. Alla saker man vill uppnå; egen lägenhet, bil, jobb, utbildning, familj, fulländad garderob, stort socialt umgänge , resa m.m. Prioriteringar och vad som egentligen blir av. Varför lyckas endel medan andra misslyckas? Om olika svåra val och vägskäl som kommer att påverka hela livet, men gör dom verkligen det? Hur vet man att man har valt rätt och när vet man det?

Jag är mitt emellan så mycket.... när går gränsen, när blir man vuxen, när är man barn? Är det olika i olika sammanhang och vilka är dem i så fall.

Här är några punkter för dig som samlar vuxenpoäng:
* Drick kaffe, utan allt för mycket socker och mjölk - och tyck det är gott.
* Ha körkort.
* Tvätta bilen emellanåt, utan att någon ber dig om det.
* Flytta hemifrån.
* Läs hela tidningen, inte bara sporten och nöjesnyheterna.
* Börja pensionsspara.

Fler punkter lär följa så småningom...

Att jag kommer att lyckas har jag aldrig haft några tvivel om, fram tills idag. I barndomens okomplicerade värld insåg jag inte att det överhuvudtaget skulle kunna uppstå några problem. Då, när man bara kunde krypa upp i mammas knä när man var ledsen eller hålla en kudde framför ögonen om något blev otäckt, förstod man inte mycket av världen. Allting var bekymmerslöst, friktionsfritt och skulle så förbli i evigheters evighet.

Eller, kanske var det bara då man förstod världen på riktigt. Kanske var det bara då man levde fullt ut. Man fattade sina beslut på stående fot, utan någon som helst betänketid. Kanske är det då det blir som allra bäst. Vare sig det handlar om vilken färg man vill ha på spaden i sandlådan eller om man ska leka pantgömme eller kurragömma.

Nja, det är väl inte riktigt sånna problem jag står inför idag. Dagens beslut kräver lite mer eftertanke, nu gäller det att tänka på konsekvenserna. Det är något som absolut inte existerar i en 5-årings hjärna. I barndomens enkla värld finns det inga beslut som skulle kunna förstöra hela min värld. Inga minor att trampa på och i barndomens trädgårdsland har rosenbuskarna inga taggar. Min värld som 19-åring är definitivt inte lika enkel. Det känns som om varje beslut jag tar kan ödelägga allt, varje vägskäl jag står vid är som en stor klump i halsen och vad jag än väljer, väljer jag fel!

Fortsättning lär följa...